#4 "Starka" människor
Hur kommer det sig att så många människor förväxlar sina sämsta sidor - till exempel självupptagenhet gränsande till narcissism, brist på självinsikt och empati som ger upphov till de mest barnsliga översittarfasoner och Gud vet vad - med att de själva är "starka"?
Hur kommer det sig att så många människor förväxlar sitt eget skitsnack med en rak rygg och att "stå för vad man tycker"?
Och hur kommer det sig att samma människor så ofta förväxlar omvärldens reaktion på deras sätt att bete sig som rädsla och osäkerhet inför denna "styrka" och raka rygg?
Kanske beror det bland annat på självupptagenhet gränsande till narcissism, brist på självinsikt och empati som ger upphov till de mest barnsliga översittarfasoner och Gud vet vad?
Alla människor är starka. Och svaga. Inte bara de som spikat fast epitetet "stark" i pannan på sig själva och fått så många tummar upp av sina vänner att de tagit det som kvitto på att det är helt lugnt att bete sig som ett rövhål när som helst och var som helst.
Tro't eller ej.
Hur kommer det sig att så många människor förväxlar sitt eget skitsnack med en rak rygg och att "stå för vad man tycker"?
Och hur kommer det sig att samma människor så ofta förväxlar omvärldens reaktion på deras sätt att bete sig som rädsla och osäkerhet inför denna "styrka" och raka rygg?
Kanske beror det bland annat på självupptagenhet gränsande till narcissism, brist på självinsikt och empati som ger upphov till de mest barnsliga översittarfasoner och Gud vet vad?
Alla människor är starka. Och svaga. Inte bara de som spikat fast epitetet "stark" i pannan på sig själva och fått så många tummar upp av sina vänner att de tagit det som kvitto på att det är helt lugnt att bete sig som ett rövhål när som helst och var som helst.
Tro't eller ej.
#3 Att svaja med kroppen som en fura i full storm och ha händerna i fickor som sitter i brösthöjd på jackan när man går på stan
Östen Slam, 21, tar en tur på stan. Man kan ju inte sitta hemma hela dagen. Snaggen som kröner hans hjässa skär genom stockholmsvinden som en plog. Han går snabbt, med stuns i steget, för att alstra energi nog att knuffa omkull den som råkar komma i hans väg. Den nya jackan med mudd som får Östens överkropp att se ut som en hangranat – eller en ananas – är utrustad med fickor som sitter i brösthöjd. I dem har Östen stoppat sina händer så att armbågarna står ut från kroppen som vingarna på ett Spitfireplan.
När han går Götgatan ned mot Willysbutiken svajar han taktfast med överkroppen, enligt den rytm som gångtempot dikterar, från höger till vänster. Östen gillar att ta upp så mycket plats i tillvaron som det går. Östen ser sig själv som ett vandrande hot om våld. Och det känns jävligt bra.
Östen svajar som en fura i full storm och detta svajande och vajande ackompanjeras av ett nollställt och argsint ansiktsuttryck. Det är respekt han vill ha, och det får han. Ibland. Många förbipasserande delar snällt med sig av lite svängrum i stadsbilden.
Armarna och händerna som genom sin placering i de högt belägna fickorna hålls ständigt lyfta signalerar till andra män att Östen är redo att slåss - här och nu. Vitnaden i Östen Slams tätt sammanpressade läppar säger att det här är hans gata – ingen annans.
Östen svajar in på Willys. Och han är fa-an inte där för att kolla på nå’n jävla paprika, svampsatan eller något tvålhelvete – han ska kolla in lite schysst kött. Sen ska han gå hem och spela slaktspel på datorn; fatta att han fa-an inte tänker vika för någon då heller.
Östen har inte så många kompisar. Det är därför han svajar, kan man säga.
***
När han går Götgatan ned mot Willysbutiken svajar han taktfast med överkroppen, enligt den rytm som gångtempot dikterar, från höger till vänster. Östen gillar att ta upp så mycket plats i tillvaron som det går. Östen ser sig själv som ett vandrande hot om våld. Och det känns jävligt bra.
Östen svajar som en fura i full storm och detta svajande och vajande ackompanjeras av ett nollställt och argsint ansiktsuttryck. Det är respekt han vill ha, och det får han. Ibland. Många förbipasserande delar snällt med sig av lite svängrum i stadsbilden.
Armarna och händerna som genom sin placering i de högt belägna fickorna hålls ständigt lyfta signalerar till andra män att Östen är redo att slåss - här och nu. Vitnaden i Östen Slams tätt sammanpressade läppar säger att det här är hans gata – ingen annans.
Östen svajar in på Willys. Och han är fa-an inte där för att kolla på nå’n jävla paprika, svampsatan eller något tvålhelvete – han ska kolla in lite schysst kött. Sen ska han gå hem och spela slaktspel på datorn; fatta att han fa-an inte tänker vika för någon då heller.
Östen har inte så många kompisar. Det är därför han svajar, kan man säga.
***
#2 Att fika med sin bärbara dator
Mia S. sitter på sitt studentrum i Hägersten och tänker så det knakar. Hon ska skriva en uppsats i pedagogik. Fyrtiosju mil snett söderut, i Göteborg, sitter Niklas P. och sliter med att sammanställa mötesprotokoll som inte en djävel någonsin kommer att läsa. Han jobbar så svettdopparna yr i luften. Men det är inte tankar kring arbetsuppgifterna i sig som ansätter dem. Nej, frenesin de upplever stammar nämligen från helt andra tankegångar:
1, Fördömmelse! Vad tjänar allt detta till om ingen ser mig och mitt slit?
2, Ve och vånda! Jag är skrämmande vanlig - en riktigt trist typ, faktiskt.
3, Vid Gud! Något måste göras.
Sagt och gjort. I samma stund lättar Mia och Niklas på sina respektive rumpor i varsin landsända och sätter av i skritt, som små muntra travhästar, mot en hägrande verklighet med en tillhörande kopp kaffe. Datorn får också följa med. Den råkar nämligen vara nyckeln till hela den här historien.
Både Niklas och Mia tycker att det känns häftigt att fika med datorn framför sig. Eller rättare sagt tycker de att det känns asballt att göra det. Märk väl hur ingen av de två (och inte du heller) söker sig till mer eller mindre tomma caféer där man kan få en gnutta lugn och ro. Nej, de söker sig - i sällskap av sin bärbara dator - till varsitt välbesökt och trendriktigt café på varsin sida om vår nations korvliknande kropp där många människor råkar flockas. De söker sig dit för att de där ges möjlighet att visa upp sig inför andra. Men varför vill de att en massa främmande människor ska titta på när de skriver uppsatser och mötesprotokoll - och vad har datorn med saken att göra egentligen?
Jo, så här ligger det till. Båda våra hjältar lever i föreställningen att omgivningen instinktivt utgår från att den som har med sig sin dator på café ofrånkomligen sysslar med med något av följande:
a) Något väldigt, väldigt viktigt...
...eller...
b) ...någonting "kreativt".
(Vad ordet "kreativ" egentligen innebär ska vi inte utveckla vidare här. Vi återkommer istället till detta i ett utförligt inlägg längre fram, var så säker. Det är dock redaktionens förvissning att de flesta läsare är införstådda med vad vi avser.)
Detta ger båda våra hjältars sargade självbilder varsin ordentlig renovering; de känner sig genom ovanstående förvissning genast en smula ballare.
Niklas och Mia betraktar det även som en självklarhet att övriga cafébesökare ägnar dem tillbörlig uppmärksamhet under tillräckligt lång tid för att därefter kunna avlägga en kvalitativ gissning gällande deras göromål. Att de flesta besökare troligtvis inte ens tar notis om våra hjältars närvaro på sina respektive caféer finns inte med i varken Niklas eller Mias beräkning. Att någon betraktare dessutom skulle gissa på något annat än de två ovanstående alternativen synes dem båda som omöjligt.
Mia och Niklas gör troligen som många andra: löjligt stor skillnad på sig själva och resten av världen. Skulle man fråga någon av dem vad de själva anser om andra människor som fikar med sina datorer skulle svaret antagligen bli:
De sitter väl och fikar med datorn för att folk omkring ska tro att de jobbar med något viktigt eller "kreativt", men man fattar ju att det inte är sant utan att de egentligen sysslar med något lika tråkigt och själsdödande som alla andra.Typ skriva uppsatser, sammanställa en massa dynga som ingen vill läsa eller bara slösurfa. Eller så kollar de på porr. Vad vet jag? Varför frågar ni mig?
REDAKTIONEN REKOMMENDERAR:
1, Fundera på vad du själv tycker och tänker om andra människor kan som bekant ofta bidra till att fördjupa din kunskap om dig själv och förståelsen för hur andra människor ser på dig. Mia och Niklas, och alla andra som känner sig träffade, rekommenderas alltså att inbegripa sig själva i "alla andra-perspektivet".
2, Lämna datorn hemma. Köp en tidning på valfritt viktigt eller "kreativt" ämne istället. På så sätt undviker man, bortsett från bullsmulor i datorns tastatur och kaffe i USB-ingången, att det råder någon tveksamhet gällande vem man är och vad man pysslar med. Det är bara att kasta ett getöga på tidningens omslag. En viktig person med ett viktigt jobb läser troligtvis en tidning om något viktigt. På samma sätt torde även en "kreativ" person med ett "kreativt" jobb läsa tidningar om "kreativa" saker.
3, Dessutom hoppas vi att Mia, Niklas och alla andra en dag ska inse att ett viktigt eller "kreativt" jobb sällan är något som existerar annat än i fantasin hos den som drömmer om det. Viktiga och "kreativa" jobb består dock skrämmande ofta av vanligt slit som ingen ser. Typ som att sammanställa mötesprotokoll som inte en djävel någonsin kommer att läsa.
***
1, Fördömmelse! Vad tjänar allt detta till om ingen ser mig och mitt slit?
2, Ve och vånda! Jag är skrämmande vanlig - en riktigt trist typ, faktiskt.
3, Vid Gud! Något måste göras.
Sagt och gjort. I samma stund lättar Mia och Niklas på sina respektive rumpor i varsin landsända och sätter av i skritt, som små muntra travhästar, mot en hägrande verklighet med en tillhörande kopp kaffe. Datorn får också följa med. Den råkar nämligen vara nyckeln till hela den här historien.
Både Niklas och Mia tycker att det känns häftigt att fika med datorn framför sig. Eller rättare sagt tycker de att det känns asballt att göra det. Märk väl hur ingen av de två (och inte du heller) söker sig till mer eller mindre tomma caféer där man kan få en gnutta lugn och ro. Nej, de söker sig - i sällskap av sin bärbara dator - till varsitt välbesökt och trendriktigt café på varsin sida om vår nations korvliknande kropp där många människor råkar flockas. De söker sig dit för att de där ges möjlighet att visa upp sig inför andra. Men varför vill de att en massa främmande människor ska titta på när de skriver uppsatser och mötesprotokoll - och vad har datorn med saken att göra egentligen?
Jo, så här ligger det till. Båda våra hjältar lever i föreställningen att omgivningen instinktivt utgår från att den som har med sig sin dator på café ofrånkomligen sysslar med med något av följande:
a) Något väldigt, väldigt viktigt...
...eller...
b) ...någonting "kreativt".
(Vad ordet "kreativ" egentligen innebär ska vi inte utveckla vidare här. Vi återkommer istället till detta i ett utförligt inlägg längre fram, var så säker. Det är dock redaktionens förvissning att de flesta läsare är införstådda med vad vi avser.)
Detta ger båda våra hjältars sargade självbilder varsin ordentlig renovering; de känner sig genom ovanstående förvissning genast en smula ballare.
Niklas och Mia betraktar det även som en självklarhet att övriga cafébesökare ägnar dem tillbörlig uppmärksamhet under tillräckligt lång tid för att därefter kunna avlägga en kvalitativ gissning gällande deras göromål. Att de flesta besökare troligtvis inte ens tar notis om våra hjältars närvaro på sina respektive caféer finns inte med i varken Niklas eller Mias beräkning. Att någon betraktare dessutom skulle gissa på något annat än de två ovanstående alternativen synes dem båda som omöjligt.
Mia och Niklas gör troligen som många andra: löjligt stor skillnad på sig själva och resten av världen. Skulle man fråga någon av dem vad de själva anser om andra människor som fikar med sina datorer skulle svaret antagligen bli:
De sitter väl och fikar med datorn för att folk omkring ska tro att de jobbar med något viktigt eller "kreativt", men man fattar ju att det inte är sant utan att de egentligen sysslar med något lika tråkigt och själsdödande som alla andra.Typ skriva uppsatser, sammanställa en massa dynga som ingen vill läsa eller bara slösurfa. Eller så kollar de på porr. Vad vet jag? Varför frågar ni mig?
REDAKTIONEN REKOMMENDERAR:
1, Fundera på vad du själv tycker och tänker om andra människor kan som bekant ofta bidra till att fördjupa din kunskap om dig själv och förståelsen för hur andra människor ser på dig. Mia och Niklas, och alla andra som känner sig träffade, rekommenderas alltså att inbegripa sig själva i "alla andra-perspektivet".
2, Lämna datorn hemma. Köp en tidning på valfritt viktigt eller "kreativt" ämne istället. På så sätt undviker man, bortsett från bullsmulor i datorns tastatur och kaffe i USB-ingången, att det råder någon tveksamhet gällande vem man är och vad man pysslar med. Det är bara att kasta ett getöga på tidningens omslag. En viktig person med ett viktigt jobb läser troligtvis en tidning om något viktigt. På samma sätt torde även en "kreativ" person med ett "kreativt" jobb läsa tidningar om "kreativa" saker.
3, Dessutom hoppas vi att Mia, Niklas och alla andra en dag ska inse att ett viktigt eller "kreativt" jobb sällan är något som existerar annat än i fantasin hos den som drömmer om det. Viktiga och "kreativa" jobb består dock skrämmande ofta av vanligt slit som ingen ser. Typ som att sammanställa mötesprotokoll som inte en djävel någonsin kommer att läsa.
***
#1: Den här bloggen
Det finns gott om bloggar som handlar om saker vi människor tycker är balla, coola och häftiga. Men det finns ytterst få bloggar som har till syfte att bryta ned allt det där häftiga i sina beståndsdelar och ställa frågan "varför tycker vi att det här är så himla asballt, egentligen?".
Den här bloggen som just precis ikväll har sett dagens ljus kommer fylla detta tomrum i den så kallade bloggosfären. Hoppas vi. Vi vet inte ännu om den överlever natten. Om den gör det lovar vi att använda den till att klä av allt som är coolt tills själva häftigheten står där lika naken som vi själva skulle göra om vi kastade av oss alla de där balla prylarna som vi omger oss med dygnet runt, hela livet.
Den här bloggen som just precis ikväll har sett dagens ljus kommer fylla detta tomrum i den så kallade bloggosfären. Hoppas vi. Vi vet inte ännu om den överlever natten. Om den gör det lovar vi att använda den till att klä av allt som är coolt tills själva häftigheten står där lika naken som vi själva skulle göra om vi kastade av oss alla de där balla prylarna som vi omger oss med dygnet runt, hela livet.
